Författare: Hartmut Rosa
inledning av: Joel Halldorf
Utgiven: 2025
Recensent: Marcus Ander
Vad händer när allt omkring accelererar och vi samtidigt försöker ha kontroll på det som sker? Vad händer när alla vill göra sin röst hörd men ingen vill lyssna? Risken är stor att vi blir främlingar för varandra – vi blir apatiska istället för engagerade. Om detta har den tyske sociologen Hartmut Rosa skrivit flera böcker. Han talar sig varm för en annan hållning, nämligen att låta världen tala till oss istället för att vi ska ha kontroll över den. Resonans är ett av hans nyckelbegrepp. Samma fenomen som uppstår i det ömsesidiga samspelet mellan strängar och resonanslåda i ett stränginstrument kan uppstå i våra relationer med den omgivande världen – i samtalet mellan två vänner, under en konsert med gudomlig musik, när vi rör oss i naturen och fylls av förundran över det skapade – och Skaparen.
Denna bok är en kort skrift som ursprungligen var ett tal som han höll vid ett stiftsmöte någonstans i Tyskland. Jag rekommenderar den varmt! Med sociologens blick, som uppvuxen i en kyrklig miljö, menar han att en av demokratins förutsättningar är att vi låter världen tala till oss, att vi lyssnar ödmjukt i stället för att prata i mun på varandra. Det kyrkan har – det som händer i bönen och nattvarden – är nödvändigt för en fungerande demokrati. Budskapet är lika mycket en uppmaning till den som kallar sig kristen, som till samhället i stort. Han skriver så här om den kristna tron: “För mig är dess grundidé att orsaken för min existens inte finns i det tigande universumet … utan i en svarsrelation ‘Jag har kallat dig vid namn, du är min’. “