I januari basunerades det ut i media: Jesus trendar! Detta blir året vi fyller kyrkan med ungdomar! Ungdomsbarometern hade talat, och kyrkan väntade ivrigt.
Nu närmar vi oss 2026 med stora delar av 2025 i backspegeln. Enligt Svenska kyrkan stiger medlemskapet bland unga, och i oktober flockades över 3 500 ungdomar och unga vuxna till Jesus Conference i Örebro. Statistiken och instagramflödena talar samma språk och bekräftar det Ungdomsbarometern förutspått.
Detta är en relativt ny utveckling och onekligt ett trendbrott för vårt kära sekulära Sverige. Trots den stadiga kristna grund som landet bygger på och som format högtider, ledigheter och kultur, har antalet svenskar som bekänner sig till någon tro – inte minst kristen tro – minskat stadigt. Svenska kyrkans medlemsantal har minskat från 95 % av befolkningen år 1972 till 51 % 2024. Men nu verkar det som att vindarna vänder. Kurvan pekar uppåt igen. För 20 år sedan gick bara runt 5 700 personer med i Svenska kyrkan. I fjol var det över 13 000. Samtidigt väljer färre att lämna – på två decennier har antalet utträden minskat från över 78 000 till 38 000. Något håller på att hända med bilden av kyrkan.
Men varför? Är det så enkelt som att världens oroligheter lockar unga med ett löfte om ett “greater good”? Krig i Mellanöstern och i Europa, pandemi, klimatkatastrofer staplade på hög och ett brutalt politiskt klimat både på hemma- och bortaplan är kanske ett vinnande recept för att unga ska leta efter en god Gud och en ljus framtid. Men vi missar nog något i analysen om vi bara tror att det är rädsla för omvärlden som lockar ungdomarna till kyrkbänken. Jag tror faktiskt inte att skygghet för allt ont i världen är den starkare drivkraften, utan en hunger efter något bättre.
För inte så länge sedan lyssnade jag på ett avsnitt av P3 Dystopia som handlade om hur föräldraskapet har förändrats genom åren. De följde en släkt som bott i samma område i England i fem generationer och jämförde hur fritt barnen fått röra sig genom generationerna. Resultaten var chockerande: gammel-gammel morfarn James fick år 1919 gå nästan en mil själv för att fiska – Ed, 8 år, får idag inte lämna sin tomt utan en vuxen. “Det är väl klart, det är farligt”, tänker kanske du, eller kanske “Vad sjutton har det här med resten av artikeln att göra?”. När jag hörde detta tyckte jag att det så tydligt sa något om hur vår värld oerhört snabbt och dramatiskt förändras. Inte bara för barn, utan för oss alla.
Idag har barn i Eds ålder upp mot fyra timmar skärmtid per dag, och de lämnar aldrig sina föräldrars uppsyn. Många av oss vuxna ruvar nog på mycket högre skärmtid än så, även om vi inte frivilligt avslöjar det för någon. Trygga platser som inte är hem, skola eller arbete minskar, våra stödkretsar försvinner och tiden vi lägger på genuina relationer med våra nära och kära eller på att bygga nya relationer minskar ständigt. Samtidigt är livspusslet omöjligt: alla ska överprestera, ha ett side-hustle, stora fester varje högtid och allt ska vara instagramvänligt.
Och mitt i allt det där står kyrkan. En institution som stått stadigt i tusentals år. Vid första anblick kanske kyrkan känns som en ny radda måsten. Gå upp på söndag och släpa familjen till gudstjänst. Engagera sig i fikagrupper. Bjuda hem hemgruppen ibland och hålla kontakt med fler.
Kyrkan är också ett av de få ställena i dagens samhälle där ett nygift ungt par bjuds hem på middag av medelålders icke-släktingar som senare i livet blir barnvakter, stöttepelare genom äktenskapskriser och kontakter vid jobbsökande. Det är också ett av de få ställena i dagens samhälle där en 13-årig pojke med ett intresse för teknik kan lära sig använda ett mixerbord – helt kostnadsfritt – av äldre tonåringar som han sedan får se upp till. Samtidigt finns platsen där en 16-årig tjej kravlöst får upptäcka att hon kan och vill sjunga på en scen. Ytterligare en sak som lyftes i den ovannämnda podden är hur gynnsamt det är för barns utveckling att leka i grupper med blandade åldrar – något som ytterst sällan förekommer när klasser och fritidsaktiviteter är åldersindelade.
Forskning visar att äldre som regelbundet går i kyrkan ofta rapporterar färre tecken på depression. Forskning visar även att hållbart och meningsfullt frivilligt arbete och välgörenhet – den sorten som ofta förekommer i kyrkan – minskar stress och ensamhet, ökar känslan av mening och självkänsla och förebygger depression.
Kyrkan är mer än bara en undanflykt från världens mörker. Det är mer än en dagsfärsk trend på TikTok och det är mer än en rutin att följa och ett måste att känna in i livspusslet. Kyrkan är människor, och en av de sista platserna i vårt ensamma och individualistiska samhälle där människor utan släktband och krav på varandra samlas för att göra livet ihop. Där man kan ta rygg på generationen som gått före, vara en förebild för de yngre och stå tillsammans genom livets toppar och dalar. Kanske är det just det våra unga har snappat upp: att kyrkan kan vara ett hem.
Elise Ralston Samuelson