Först en pandemi och sedan krig i Europa. Otryggheten och osäkerheten kryper sig allt närmare. I skrivande stund befinner sig över två miljoner människor på flykt undan ännu ett meningslöst krig, det kommer med all sannolikhet att bli fler. Jämfört med det Ukrainska folket lever vi fortfarande i trygghet. Skyhöga drivmedelspriser och dryga elräkningar är saker man kan leva med. Sönderskjutna skolor och bombade sjukhus är däremot ett uttryck för bottenlös ondska.
Mitt i allt detta funderar jag över vart jag går med min oro. Vad gör jag med min ilska, min frustration över världens orättvisor? Att hjälpa till praktiskt är ett sätt att hantera sin sorg. Att göra något, vad som helst, är bättre än att sitta overksam. Som troende har jag ytterligare en plats där jag kan avbörda mig och skingra min oro.
Gud hör vår bön. Ibland har jag nog tänkt att det uttrycket är likställt med att Gud infriar våra önskemål och behov. I dag tänker jag att det räcker med vissheten om att han faktiskt hör min bön. Han, som har skapat himmel och jord och allt de rymmer, som har allting i sin hand, han som är början och slutet, tänk att han hör min bön. Tänk att han lyssnar på min oro, mina funderingar, min ilska och frustration. Han hör min protest: Nu får det vara nog Gud! Vi tror på en verksam Gud som, på ett mirakulöst sätt, kan gripa in i våra liv. Men ibland hjälper det att bara veta att han hör oss, det lättar min oro och jag får påminna min om det jag innerst inne vet. Det är Gud som har det sista ordet i den här världen.
Andreas Wessman